Idag var den längsta dagen som gärna får räcka hur länge som helst när fina vänner är på besök i Malmö. Långhelg har det också varit och den svenska sommaren kom. Det är en märklig känsla att fira midsommar på en fridfull österlensk strand medan miljoner människor kämpar för mänskliga rättigheter i sina hemländer. Det är säkert många med mig som har tankar, känslor och sympatier långt borta. Mina är just nu i Teheran.

Jag har fått och lärt mig så mycket av släktingar och vänner från Iran, som har tvingats lämna landet och inte kunnat återvända. Jag förstår bara persiska när det handlar om mat, men det är en början. Sedan tio år har persisk matkultur varit en del av min vardag och så här såg helgens fruktskörd ut, fatet är inte lika extravagant som svärmors och så saknas gurkorna som ofta äts som frukt. Men Kinga bjuder på ett riktigt iranskt fruktfat och betraktelser från hennes Teheranresa. I inlägget länkas till mer läsning om det iranska valet. Nu är det som ni vet svårt med informationen från Iran, inhemska journalister har svårigheter att jobba och inte många  utländska journalister är kvar i Iran utan nu är det medborgarna som för ut informationen via Twitter, Facebook, Flickr, webbplatser och bloggar.

Jag har aldrig satt min fot i Iran men mitt bröst snörper ihop sig vid åsynen av bilderna och berättelserna som strömmar emot mig därifrån, filmerna som matar fram så många bilder att jag inte hinner stoppa. Jag hör kamprop och skrik av skräck och smärta på ett språk jag känner igen så väl men inte förstår.
Jag har fler känslor än ord.